Lev ditt liv som du vill
De flesta har någon gång tänkt ”det är bara sån jag är”. Ofta när något inte riktigt blev som man ville. Kanske bröt man nyårslöftet om att sluta äta godis eller gå till gymmet tre gånger i veckan redan efter ett par veckor.
”Jag lyckas aldrig genomföra något, det är bara sån jag är”.
Det spelar ingen roll om tanken är sann eller falsk – problemet är att den inte är hjälpsam. För när man tänker ”det är bara sån jag är” är det som att ge upp. Som att det inte går att göra något åt det.
De flesta vet att vi präglas av barndomen, men har man inte upplevt något riktigt traumatiskt brukar de flesta tycka att de ändå hade en rätt bra barndom. Men allt vi upplever formar oss, inte bara traumatiska händelser. Det vi lär oss under barndomen tar vi med oss under resten av livet*. I de flesta fall fungerar det här bra – vi hamnar i en situation, gör som vi brukar och resultatet blir som vi vill.
Men ibland blir resultatet inte alls som vi vill – och det är ofta då som tanken ”det är bara sån jag är” dyker upp. Andra liknande tankar är ”varför blir det alltid såhär”, ”varför gör jag alltid/aldrig …” och ”jag var ju tvungen att …”.
Ett mer hjälpsamt sätt att tänka
Därför tycker jag att det är mer hjälpsamt att tänka ”det är bara så jag lärt mig att vara”.
Om du hamnar i en situation eller får ett resultat du inte alls gillar och tänker att det beror på något du inte kan påverka (hur du ”är”), så blir ju slutsatsen att det alltid kommer sluta på samma sätt. Men om du istället tänker att det slutade som det gjorde för att du lärt dig fel strategier – då kan du ju faktiskt lära dig nya strategier, så att resultatet förhoppningsvis blir bättre nästa gång.
Här tror jag att det är viktigt att påpeka att när jag skriver att man lärt sig fel, så menar jag inte att man dragit fel slutsatser, tänkt fel, missuppfattat eller inte förstått. Tvärtom. Det jag menar är att du använder strategier som fungerade när du var barn – men som inte längre fungerar nu när du är vuxen.
Våra föräldrar lär oss vad som är normalt
Det här är ett välkänt fenomen och kallas för lite olika saker; Schematerapi talar om scheman eller livsteman, Pykosyntesen kallar det för delpersonligheter, men det handlar om samma sak. Under de allra första åren av ett barns liv består världen av väldigt väldigt få personer – i praktiken bara barnets föräldrar och syskon. Förenklat kan man säga att hur dessa personer reagerar när barnet ger uttryck för sina behov och känslor blir vad barnet lär sig är normalt. Om barnet möts av iskyla varje gång det blir argt lär det sig snabbt att ilska är en oacceptabel känsla – och att man bara kan få kärlek om man är “snäll”. När barnet senare växer upp använder det samma strategi, i de flesta fall omedvetet. Att vara snäll blir en så integrerad del av personligheten att det blir nästan omöjligt att stå upp för sig själv eller sätta gränser.
Det här tar barnet sedan med sig in i vuxenlivet. Men självklart kan inte ursprungsfamiljen och de första skolåren vara en perfekt modell för hur alla andra människor fungerar. Och i glappet mellan vad barnet lärt sig är förväntat och normalt, och vad det sedan möter under resten av livet, uppstår det ibland en hel del smärta och problem.
Goda nyheter – du kan lära om
Det positiva är som sagt att vi kan byta ut de strategier vi lärde oss som barn men som inte längre fungerar när vi blivit vuxna mot fungerande strategier. Utmaningen är att identifiera dem och bli medvetna om när vi agerar utifrån gamla lärdomar som inte längre stämmer.
* Det finns en livlig debatt om hur stor del av vår personlighet som beror på våra gener och hur stor del som beror på vår uppväxt. Nästan inga forskare hävdar dock att hela vår personlighet styrs till hundra procent av genetiska faktorer som är omöjliga att göra något åt. Min utgångspunkt är därför att vår personlighet går att påverka.