Gör terapi problem av det som är normalt?
– Finns det inte en risk att man gör ett problem av något som är fullständigt normalt om man går i terapi?
Den pensionerade gentlemannen tittade uppfordrande på mig. Han visste att jag var terapeut och ville inte verka avfärdande eller otrevlig, men han var helt klart skeptisk. Vi hade börjat prata terapi efter att jag skrivit ett blogginlägg om dolt trauma.
Men om det är något jag som samtalsterapeut sysslar med, så är det att påpeka att vissa reaktioner är fullständigt normala med tanke på vad klienten varit med om. Ingen seriös terapeut kommer att försöka övertyga sin klient om att något som hen upplever som helt oproblematiskt i själva verket är ett problem.
Verkligheten är istället att den som söker sig till en terapeut ofta gör det som en sista utväg. De har oftast försökt att hitta andra lösningar, ibland ganska länge. För även om de inte alltid vet exakt vad som är fel, så vet de att något är fel.
Terapi skapar inte problem – men den kan avslöja dem
Kanske är bakgrunden till idén om att “terapi gör problem av sån’t som är normalt” historierna om personer som gått i terapi och “blivit annorlunda”. Personer “som plötsligt blev egoistiska och bara tänkte på sig själva” efter att de gått i terapi.
Men det finns en annan sida av den historien. För det som kan hända när man går i terapi är att man blir tydligare för sig själv, och även för andra. Kanske inser man att ens egna behov är lika viktiga som andras – men att man alltid har satt alla andras behov framför sina egna.
Om den personen plötsligt efter 20 år även börjar tänka lite på sig själv och ge uttryck för sina behov, så kan det nog upplevas som både jobbigt och obekvämt för omgivningen. Och då känns det nog skönare för omgivningen att skylla på att terapin gjorde hen egoistisk istället för att se sig själva i spegeln och inse att de tagit någon för given alldeles för länge.
Tyckte du den här artikeln var intressant? Då kommer du säkert även att gilla “Därför är terapeuter så intresserade av din mamma”.
