– Jag vill inte prata om min barndom. Jag ser inte poängen med att gräva upp gamla minnen, det som har hänt har hänt och att prata om det ändrar inget. Jag vill bara inte må såhär!

Jag hör olika varianter av den här kommentaren oftare än man skulle kunna tro. Och den är fullt begriplig. För en del av mina klienter är barndomen färsk, kanske bara tio femton år bort. Det kan fortfarande vara väldigt smärtsamma minnen, och vem vill påminnas om obehagliga upplevelser? För andra klienter ligger barndomen 50-60 år tillbaka i tiden, ett helt liv av upplevelser bort. Hur kan det som hände för så länge sen vara relevant för dagens situation?

Men våra minnen fungerar inte som vi tror.

Minnet fungerar inte som en hårddisk

När vi tänker tillbaka på något som vi varit med om är vi ofta övertygade om att de känslor och bilder vi får upp är precis vad vi kände och upplevde då. Ungefär som att man klickar på en tio år gammal video på Facebook och kan återuppleva ett gammalt minne.

Men vårt minne fungerar inte som en hårddisk där vi kan ta upp en film, se på den och vara säkra på att det är exakt samma film som förra gången. Istället förändras våra minnen varje gång vi hämtar upp dem ur långtidsminnet. De påverkas inte bara av vad som faktiskt hände den där dagen, utan även av vad som händer och hur vi mår när vi hämtar minnet.

Ska man fortsätta använda liknelsen med filmen betyder det att varje gång du ser den så ändras musiken och handlingen beroende på hur du känner dig när du ser den. Kommer minnet när du är rädd blir filmen mer läskig, kommer minnet när du är glad blir den mer komisk, och så vidare. Och när du sett klart filmen sparas den tillsammans med ändrad musik och handling.

Betydelsen av dina minnen kan förändras

Kommer du bara att tänka på en otrevlig händelse vid de tillfällen du befinner dig i stressiga och läskiga situationer, så sparas ditt minne ner igen tillsammans med de känslor av stress och skräck du känner just då, långt efter att det första minnet formades. Minnet blir alltså värre och värre för varje gång.

Om du å andra sidan hämtar upp ett läskigt minne när du befinner dig i en trygg situation där du känner att du är accepterad precis som du är, där ingen reaktion är fel och när du vet att inget farligt kan hända, då är det de känslorna som överlagras på ditt gamla minne.

Det är därför terapi fungerar. Genom att “gräva upp gamla minnen” som är obehagliga i en trygg miljö där du känner dig lugn och accepterad precis som du är, blir minnet mindre och mindre obehagligt. Du kan se tillbaka på det som hände, acceptera att det hände (vilket inte på något sätt betyder att det var OK) men utan att bli lika påverkad.

Så att säga att “det som hände hände” är rätt, men det missar poängen. För även om du inte kan ändra det som hände kan du ändra hur du känner för det och vilka känslor som väcks när minnet kommer upp igen. Och på så vis släpper det förflutna långsamt sitt grepp om dig.